Det här med att blogga varje dag i 100 dagar kan kräva sin kvinna eller man också för den delen. Jag tycker att jag har gjort rätt bra från mig som nu har klarat av 25%. Men för en vecka sedan fick jag för mig att bjuda in några välformulerade vänner, bekanta och kollegor som gästbloggare. Här är det första inlägget, och jag hoppas att kunna få dela med mig av fler insiktsfulla, humoristiska, informativa och inspirerande texter. Varsågoda – här är Susanne Johanssons text.

Vad gör vi med tiden?

Häromdagen kom jag ihåg en story jag hörde för länge sedan. Om en gammal man som nyligen blivit änkling efter 60 års äktenskap. Han stapplar upp för trappen till vinden för att gå igenom fruns gamla saker. För att städa sig ur sorgeprocessen. I en gammal, undanskuffad koffert hittar han den gemensamma klippboken som han och frun sammanställde under bröllopsresan. Det frasar i boken när han öppnar den. Han börjar läsa. Alla urklipp på resmål, nedskrivna drömmar och allt de ville göra. Och uppleva. Tillsammans. Där sitter änklingen. Ensam. På den dammiga, unkna vinden och gråter.

För han inser att ingenting av det han läser om genomfördes. Inget. De hade glömt bort vad de ville göra tillsammans. Glömt bort resmålen och drömmarna. Tappat bort allt på vägen. Längst ner i kistan hittar han de tjusigaste av underkläder. Gräddvita. I siden med vacker, sirlig spets. Mannen minns att hans fru hade köpt trosorna och bh:n  under bröllopsresan för att användas vid ett speciellt tillfälle. Prislappen sitter kvar. Fortfarande. Änklingen bestämmer sig där och då. Att fruns begravning är ett speciellt tillfälle…

Ett halvår eller så efter att jag hörde storyn första gången så rev jag ut köksskåpet. Vardagsporslinet fick ge vika. Och lämna plats åt finporslinet. För att användas. Och njutas av. Istället för att bara användas vid speciella tillfällen. Varje dag är ju faktiskt speciell. Om man väljer det.

För vad gör vi med tiden? Hur använder vi den? Tiden är som bekant det enda som är rättvist fördelat. Alla har 24 timmar om dygnet till förfogande. Det äkta paret i storyn disponerade också sin tid. Fast inte som de tänkt. Jag tycker att jag tänker logistik. Inte alltid logiskt men logistiskt. Hela tiden. För att spara tid och hinna göra mer. Använda tiden smart. På morgonen sätter jag först på kaffet så det är klart när jag kommer ur duschen. Jag grovstädar kakel och klinker medan jag duschar och på vägen ut därifrån rycker jag handdukar och badlakan för att hänga upp nya. Fräscha. Torkar badrumsspegeln samtidigt som jag borstar tänderna.  Tar kläder ur garderoben och hänger galgen på avsedd plats tills det är dags att hänga tvätten. Har märkt upp en galge med datum i min garderob. Alla nytvättade kläder som hängs tillbaka i garderoben, hängs in till vänster.

Det betyder så småningom att alla kläder till höger om den märkta galgen inte används. Kläder som Stadsmissionen kan få. Då rensar jag garderoben samtidigt. Innan jag går hemifrån för dagen rycker jag med mig soporna och komposten ut. Tvättmaskinen går alltid på snabbprogrammet på vanliga kläder som inte är skitiga. Den är klar på 40 minuter jämfört med 2,5 timmar. Blåser ur tvättmaskinen vid tvätt av sängkläder och badlaken i 90 grader. Så dör eventuella bakterier samtidigt. Och jag slipper sanera tvättmaskinen. Sparar tid. Handtvätten kör jag in i tvättmaskinen och sätter på sköljprogrammet med flytande tvättmedel i sköljmedelsfacket.  Jag torktumlar för att förkorta torktiden och spara utrymme i hemmet. Jag microfibrar golvet varannan gång och dammsuger varannan för det går snabbare med svabben. Listan kan göras lång… Jag har även listor i mobilen. Med pling. Så det inte glöms bort. Effektivt.

Men vad gör jag med all tid jag sparar? Tiden som borde bli över. Rimligtvis. Jag borde ha oceaner med tid över. Jämfört med generationerna före. Som inte hade microfiberdukar och induktionsspisar.

Det måste bero på det där med time-management. Planera tiden. Hantera tiden. För att bli ännu tidssmartare. Hur och när ska jag göra det? Jag gör ju det som behöver göras. När jag ser det. Utan större planering. Saker som inte syns med blotta ögat plingar jag. Vår köksfläkt städas en gång i kvartalen. Pling.

De som hänger med i tiden öronmärker egen-tid. Det är modernt. Att kunna markera i kalendern att man har tillräckligt mycket tid. Som kan schemaläggas. För sig själv. Jag är nog hopplöst ute i det fallet. Totalt omodern.

Troligtvis har jag inte fattat finessen med time-management och att planera egen-tid och kvalitetstid. Vissa helger önskar jag visserligen att jag hade förstått. För i vårt hushåll kör vi 5:2 modellen i hushållsarbetet. Det vi inte hinner med att göra under veckans fem vardagar ska hinnas med under helgens två. Då går det undan. Ibland rafsar jag ner ”to-dos” på en notislapp. I bästa fall. Med logistiken på högvarv sätts tvättmaskinen på först. Givetvis. Så hinns det med en massa annat under tiden. Å så är det samma visa igen. Gå tillbaka till Västerlånggatan utan att passera GÅ. Fast ändå inte.

För storyn med änklingen har väckt något hos mig. Jag återger den gärna som påminnelse. Repetition för mig själv och andra som glömt den. Den påminner om att livet pågår trots att man planerar. Vissa saker kan man inte förutse och planera för. De gånger då man plötsligt, brutalt får erfara att marken har rämnat. Och man hamnar i en vakuumförseglad bubbla. Tills att det blir pyspunka på bubblan och man kan börja andas igen. Och ta vid där man slutade. För hur det än är, vill jag inte hamna på en koffert gråtandes på ålderns höst. Inte du heller antar jag.

Försöker tänka tanken ut. Jag kanske inte behöver planera in egentid och kvalitetstid. Går mot strömmen i delar av bekantskapskretsen. Tillåter mig att vara ganska nöjd med tillvaron. Tycker att jag har tid för mig själv. Även om det är medan jag sorterar tvätten. Eller skalar potatis. Jag njuter så mycket jag kan i vardagen och mer kvalitet än så kan man väl inte få. Gapflabbar åt det minsta lilla. Har roligt helt enkelt. Totalt oplanerat. Det är inte så komplicerat. Livet. Egentligen. Om man väljer det, och gör varje ögonblick speciellt. Under tiden, medan livet pågår. Med sirliga spetsar. På bästa finporslinet.  Med eller utan pling.

Crea Diem

Susanne

Vill du läsa mer i en kompott av oplanerade, hyfsat välformulerade, ogenomtänkta, naiva inlägg är du välkommen in på bloggen här.

Jag har turen att vara vän med Susanne på Facebook och många, många gånger är hennes inlägg underfundiga, mitt i prick och med en stor portion ödmjukhet. Det är med glädje jag bjuder in henne som gästbloggare här.