Det är så spännande hur våra inlägg tas emot och uppfattas och hur vi väljer att tolka den kritik vi får till det vi skrivit. Mitt förra inlägg om selfisar och plutmunnar fick både ris och ros. Vilket är bra. Framförallt är det spännande att ta del av de som tycker annorlunda eller kritiskt granskar det jag skriver. I själva verket tror jag att vi har ganska lika tankar utifrån följande inlägg. Det är klart att det är från bilder av modeller i tidningar som får våra unga tjejer att följa i deras fotspår med sexiga poser och plutande munnar. Min föregående bloggtext var vinklad från ett annat perspektiv.

Det är därför vi måste nätvandra.

Ninni Udén och jag hade en spännande diskussion på radio Västmanland om att vara förebilder på nätet för våra unga. Precis som vi nattvandrar på fredags- och lördagskvällar bland ungdomar som drar runt i city på nätterna, behöver vi nätvandra. Igår delade Ninni med sig av en artikel som jag tycker är värd att lyftas: 

[xyz-ihs snippet=”demonstration”]

”De vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna.”

  • Om jag gick över gränsen igår? Var jag för fördömande och hade jag för många förutfattade meningar? Kanske.

  • Borde jag vara med stöttande och förstående istället? Kanske.

  • Behöver en del av de plutande tjejerna förstå hur några av oss uppfattar deras bilder? Absolut!

  • Är vi fördömande och oförstående till varför det förekommer? Kanske.

Det är genom närvaro på nätet som vi kan påverka. Jag har diskuterat det förut och återkommer till samma sak hela tiden. Du kan läsa ett av mina inlägg här. Om vi aktivt deltar och håller oss uppdaterade kan vi också påverka. Men det är fortfarande många vuxna därute som väljer att helt stå utanför eller bara tjuvkika utan att någon vet om det.

Facebook en skvallerkanal!

Innan jag flyttade till USA föreläste jag mycket om vikten av att utvärdera innan du tar ställning, då utgick vi från frågan att vara med på Facebook, Twitter, Instagram etc. (nej, du behöver inte vara med överallt) Många av de som är stolta över att inte ha ett Facebookkonto har också en mycket tydlig bild av vad Facebook är för något: en skvallerkanal! Må så vara – för mig som befinner mig på andra sidan Atlanten har det varit en förutsättning för att inte känna mig helt isolerad och ensam.

Alla vill inte och ska inte vara med på Facebook – men vill du veta hur det är där ute måste du vara med och lyssna.

Spionerande föräldrar?

Flera av de jag mött under mina föreläsningar har också helt avstått från att vara vänner med sina egna barn. För de vill inte spionera och varför skulle deras barn vilja vara vänner med dem? Kanske det är samma föräldrar som inte vill nattvandra för att de är rädda att stötta ihop med sina barn så att barnen behöver skämmas. Vad vet jag?

Men lägger jag mig inte i och kommenterar sådant som jag som förälder inte behöver ta del av… tja, då fungerar det riktigt bra. Dela med dina barn det du vill att de ska se, skicka en tumme upp när det behövs en uppmuntran, men var inte där hela tiden.

Som vuxen måste jag föregå med gott exempel. Jag måste stå upp för det jag tror på och jag måste visa vad jag menar genom mitt agerande. Hur agerar du?

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: