Idag har jag varit frivillig rapportör på en golftävling. Inget storslaget eller avancerat med det. Jag har bara suttit mellan två hål och noterat resultaten. Faktum är att det har varit riktigt skönt att njuta i solen och se på när duktiga golfare avslutar vid ett hål. Det som slog mig var att mitt i tävlandet så tog nästan alla spelare sig tid att tacka mig som volontär. ”Thanks for taking your time”. Unga killar som alla visste att jag gjorde det på frivillig basis för att de ska kunna tävla.
För det första gjorde det mig riktigt glad, hur inövat, inlärt, uppfostrat det än var. Jag blev glad helt enkelt. Det jag också funderade på var om jag skulle få samma uppskattning vid en svensk tävling. Nu har jag visserligen aldrig varit frivillig runt en svensk golftävling, men jag har arbetat väldigt mycket ideellt. Framförallt inom fotbollen.
Aldrig att jag har fått ett Tack från deltagare i en fotbollscup om jag har arbetat i kiosken eller i kansliet. Aldrig att jag har fått ett Tack om jag har gått som linjedomare eller sprungit som resultatrapportör. Då menar jag de spontana tacken som kommer från enskilda individer när de ser att jag är där och gör en insats.
Tar vi våra ideella krafter för givet?
Har vi glömt bort att uppskatta alla dem som gör det möjligt?
Låter vi bli att lära våra barn vad lite artighet kan betyda?
Vardagsartigheten är lika viktig den. Jag vet de gånger jag från ung ålder reste mig upp i bussen för att en äldre person steg på som bättre behövde en sittplats. Eller de gånger jag stannat upp för att hålla dörren öppen för efterkommande, längre än jag hade tänkt. Eller de gånger jag sprungit efter någon som har tappat något på vägen, eller den gången jag kommer ihåg att titta någon i ögonen och säga Tack för att jag verkligen menar det.
Jag menar vanlig, ärlig uppskattning. Alla de gångerna jag brydde mig, hur glad jag blev för uppskattningen och tacket jag fick. Det gör gott att göra gott.