Jag föreläser på flera olika utbildningar och möter oerhört många olika studenter, yngre, äldre, män och kvinnor, motiverade och omotiverade. Problemet är att det är samma information som ska nå alla. Speciellt som jag alltid lär ut att det aldrig går att kommunicera på samma sätt till ALLA – du måste målgruppsanpassa ditt budskap. Hur fungerar det när vi kommer till stora grupper i utbildningssammanhang? Jag har funderat mycket på det här, och jag har funderat på ansvar och på de två små orden IN och UT.

Personligen upplever jag att det bästa sättet att lära IN är att lära UT. Det finns inget sätt som är så effektivt att lära sig som  när jag vet att jag i nästa steg ska föreläsa och lära UT samma sak. Alla utbildningar borde verkligen se till att studenterna vid något tillfälle får prova just den metoden. Mina studenter är uteslutande vuxna som alla har valt sina kurser och utbildningar själva – med andra ord borde de rimligtvis vara motiverade att lära IN. Men så verkar det tyvärr alldeles för sällan vara. Jag skulle vilja hävda utan vetenskaplig grund, men med 12 års erfarenhet att det är normalfördelningen som gäller. Det är ca 10% som tar eget ansvar och är mycket motiverade. 10% borde över huvud taget inte delta och resten finns på en skala där emellan.

ATT LÄRA IN
I min värld är det mitt personliga ansvar att lära IN. Hur mycket föreläsaren än lär UT, så måste jag vara villig att lyssna, ta IN, registrera och anteckna på min mentala hårddisk om det är något som ska fastna. Jag måste vara engagerad genom att fråga, reflektera och aktivt delta för att ha en chans att det som lärs UT också kommer IN. För en del handlar det om att anteckna, för andra handlar det om att också läsa kurslitteratur och för ytterligare en del att praktiskt få omvandla det jag hört i handling. Vi lär nämligen IN på olika sätt. Men det är fortfarande mitt ansvar.

ATT LÄRA UT
Det finns oerhört mycket fakta och detaljer att spruta ut som en kulspruta, och det finns idag stöd i att använda bilder som förstärker (nej, inte som manus, som förstärkare) – men det bästa sättet enligt mitt sätt att lära UT – är att skapa bilder som är lätta att komma ihåg. Berättelser och exempel som förstärker och förklarar det som ska både läras UT och IN. Bilder i form av berättelser är lättare att komma ihåg. Visst allt går inte att lära ut med exempel, men förvånansvärt mycket mer än vad vi är vana vid. Det är min fasta övertygelse att berättandet är en fantastisk egenskap – om vi ser tillbaka historiskt och att vår historia faktiskt har bevarats genom just berättandet.

Men det fungerar bara om – just det – mottagaren är beredd att lyssna, beredd att ta IN.

Just nu föreläser jag på en del utbildningar där min metod uppenbarligen inte fungerar. Jag känner mig maktlös och funderar mycket på hur jag ska ändra trenden. Samtidig som jag är fullt medveten om studenternas egna ansvar. Jag tänker falla till föga och vid nästa kursmoment följa boken, ge läxa och sedan en tenta… Det värsta är, att jag är rädd för att jag kommer att få ett bättre resultat än jag har fått nu. På provet… men jag funderar på hur länge den kunskapen sitter kvar? Vad tror ni?

%d bloggare gillar detta: