Idag har det svämmat över igen, artiklar, kommentarer och inlägg om attacken i Paris på Charlie Hebdo. Hashtaggen #JeSuisCharlie har återigen fått liv och förenar en kraft som är stark. Samtidigt som många visar sitt engagemang är andra rädda och undrar vad vågar vi trycka, vad vågar vi säga?
Samma tveksamhet har jag själv känt. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest, rädslan att om jag publicerar något för att ”någon” ska känna sig kränkt och jag får betala för det på det ena eller andra sättet. Eller att jag faktiskt tvekar att skriva det jag skulle vilja skriva. Både rädslorna är lika stora och båda skrämmer mig.
Det här blir inte ett politiskt inlägg men väl ett inlägg i rätten att uttrycka sig och rätten att få tycka vad jag vill.
I morse när jag läste Brit Stakstons inlägg om just valet att publicera eller inte publicera funderade jag själv på vilket ställningstagande jag tyckte var det mest självklara. Jag insåg snabbt att det är en mycket mer komplex fråga än jag först insåg. Som vanligt känner jag mig som en vindflöjel. Jag kan förstå både Expressens beslut att på omslagsbilden tydligt klargöra att det här är vår åsikt. Likväl som jag kan acceptera Aftonbladets mer nedtonade sätt att visa sin åsikt.
Samtidigt som jag vill stå på barrikaderna med Expressen inser jag att jag själv ofta väljer Aftonbladsvägen. Jag säger inte uttryckligen vad jag tänker och menar när det kommer till känsliga frågor som attacken i Paris. Jo, jag tar ställning för att yttrandefriheten är viktig. Men jag säger inte att jag tar avstånd från muslimska terrorattacker och vässar pennan i vredesmod. Jo, jag tar avstånd, men oftast väljer jag att inte uttryckligen uttala mitt avstånd. Idag skäms jag för min rädsla och tveksamhet.
Den här attacken kommer att ge samma avtryck på journalism som 9/11 gjorde på utrikespolitiken, läste jag någonstans i dagens flöde och jag är beredd att hålla med. Samtidig hoppas och tror jag att Sociala Medier har tagit så stor plats i de flestas vardag att total tystnad är omöjligt. Tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi uttrycka vår avsky för terrorattacker, oavsett var de kommer ifrån.
Jag tror på rätten att få tycka vad jag vill och jag tror på rätten att få uttrycka mig. Men jag säger som någon klok sa för länge sen: ”Jag håller inte med om vad du tycker, men jag kan dö för din rätt att uttrycka det!” Självklart måste det då gälla för alla läger, oavsett om du religiös, politisk, opolitisk, fransk, amerikansk eller tjock. Vi har alla den rätten. Se till att bevara den!
#JeSuisCharlie