Just nu har jag förmånen att både vara föreläsare och att vara deltagare – dvs jag både genomför egna föreläsningar och utbildningar och jag går som deltagare hos en annan föreläsare. Det ger mig möjlighet att både förkovra mig själv förstås, men också att reflektera över olika föreläsningsmetoder och, och här kommer poängen, olika inlärningsmetoder. Och framförallt får det mig att fundera på lyssnarens eget ansvar. Låt mig få förklara:
När vi lyssnar har vi ofta kopplat på vår egen lilla bedömare som sitter på vår axel. Genom den bedömer vi om det vi hör är rätt eller fel, bra eller dåligt, intressant eller ointressant. Vi har alla en massa fördomar och förutfattade meningar, (ja, jag också) och en hög med filter. Vi letar efter haken? I värsta fall möter vi dem vi lyssnar på med misstänksamhet. Framförallt tar vi ställning för om vi håller med eller inte med. På det sättet går mycket av det vi lyssnar till förlorat. Vi har ju redan bestämt oss.
Tro mig – jag har varit och är fortfarande ofta själv i den här situationen. Framförallt i den där jag tar fram mina fördomar och där jag tar ställning om jag håller med eller inte på en gång. Och… självklart så påverkas mitt lyssnande av vad jag tycker om den som talar, eller med andra ord, om den jag lyssnar till är lik mig själv.
För vi gillar dem som kommunicerar och resonerar som vi själva gör.
Det goda nyheten att den här dåliga vanan är en vana som går att bryta. För genom det här förhållningssättet som vi normalt lyssnar genom – lär vi oss inte tillnärmelsevis så mycket som vi skulle kunna göra. Framförallt reflekterar vi inte efter vår egen del i processen inlärning och förståelse.
Om jag istället lyssnar utan att värdera, tar ansvar för mina egna värderingar, letar efter guldet i det jag hör, efter möjligheter, engagemang, efter det som är tänkt att uttryckas så blir jag också öppen för att låta mig påverkas. Vilket inte är samma sak som att jag som ett brev på posten kommer att bli påverkad.
Om jag lyssnar med respekt, intresse, koncentration och nyfikenhet – använder frågor för att klargöra och skapa kontakt blir resultatet alltid mycket bättre. Men att lyssna generöst kräver övning och medvetenhet. Om jag alltid lägger över ansvaret på den som talar har jag gjort mig själv en björntjänst. Det är alltid mitt ansvar att få ut det jag vill ha ut.
När du väl börjar lyssna och lyssna ordentligt kommer du precis som jag att bli fascinerad och inspirerad över hur mycket du hör. Du kommer att bli fascinerad över att nyfikenhet är en fantastisk egenskap, för den ger bekräftelse och uppmuntran till andra att uttrycka sig, den får andra att känna sig värdefulla. Tänk om alla chefer/ledare vore nyfikna på sina medarbetare, på sin omgivning och på sin omvärld.
Och tänk om alla åhörare och deltagare i föreläsningar och utbildningar vore nyfikna och öppna för vad de ska få höra – vad många lärare och föreläsare det skulle finnas som plötsligt skulle både uppfattas som bättre, men också bli bättre av all den uppmuntran de skulle uppleva.
Du kan bli en avgörande skillnad som deltagare och åhörare på vilken föreläsning eller vilket seminarium du än deltar på. Genom att vara din allra bästa och generösaste lyssnare. Men efter varje gång du lyssnat; ta dig tid och reflektera – vad har jag med mig idag? Vilka insikter om ämnet och om mig själv har jag gjort?
Personligen har jag alldeles för ofta lyssnat och använt den kritiska rösten i bedömningar istället för att lyssna efter de bitar som jag behöver i mitt pussel för att få förståelse, mer insikter eller kunskap i det aktuella ämnet. När jag väl har kopplat på nyfikenheten och ett stort hjärta har jag plötsligt fått med mig så mycket mer – varje gång – oavsett talare. För ansvaret är plötsligt mitt!
Lycka till