Att flytta utomlands betyder stor omställning och mycket detaljer att ha kontroll på. En del saker är helt omöjligt att veta innan du befinner dig på din nya destination och en del saker måste helt enkelt bero där hemma i gamla Svedala. Det betyder också att som utlandssvensk att jag mellan varven behöver hjälp av mina nära och kära som är kvar i hemstaden.
Under mina fem månader i USA har jag bl.a. behövt hjälp med att byta från vinter- till sommardäck på min bil som är kvar på parkeringen. Jag har behövt hjälp med att hämta upp en del post som fortfarande blev skickad till gamla adressen, jag har behövt hjälp med att ta kontakt med hantverkare, jag har behövt hjälp med…
Jag har behövt hjälp helt enkelt.
Nu är det deklarationstider och jag har turen att vara del i en familj med många ekonomer och revisorer. Det borde vara hur enkelt som helst att deklarera på distans, med tanke på att en del kan göra det genom att skicka ett sms. Tyvärr blir det lite svårare när vi sålde vår bostad innan vi flyttade och jag dessutom har ett aktiebolag. Då behöver jag hjälp.
Det är svårt att be om hjälp. Eller, rättare sagt: Jag har svårt att be om hjälp. Visserligen älskar jag att hjälpa andra och ställer gärna upp om jag kan. Det känns skönt att vara behövd och kunna glädja någon annan. Men själv… själv känns det som om jag ställer krav och är besvärlig och utnyttjar. Konstigt eller hur, att perspektivet avgör hur jag bedömer samma agerande.
Igår diskuterade jag just den frågan, och också frågan om jag nu har fått hjälp, kan jag ställa krav på att det blir färdigt inom en viss tid? Kan jag när någon snällt ställer upp på mig begära mer än att de hjälper mig? Kan jag helt enkelt sätta deadlines och begära återkoppling? Jag kan lugnt konstatera att vi inte hade samma uppfattning.
Kanske det är så att det känns extra obehagligt att be om hjälp nu, när jag befinner mig i en situation som är extremt behaglig med skönt klimat och full kontroll över min tid. Jag vet ju att de jag ber om hjälp fortfarande är kvar i ett kargare klimat och en klocka som styr tillvaron.
Jag väljer en mer ödmjuk och tacksam inställning till den hjälp jag får, men ibland skulle jag önska att jag vågade be om mer. Är det fler som känner igen sig?