Härom dagen skrev jag ett inlägg som har många tankar och funderingar bakom. Åtminstone en mening i den texten har fått mig att tänka ännu mer. Jag ändrade t.o.m. bilden till den artikeln med att citera mig själv.

”Ett fritt samhälle bedöms inte på hur det behandlar sina goda, lydiga medborgare
utan hur det behandlar sina oliktänkande.”

Det är säkert många som har sagt samma sak tidigare på ett eller annat sätt. Men ju mer jag funderar på innebörden av den meningen ju mer inser jag att den går att applicera även på personnivå. Jag menar, en persons godhet bedöms inte på hur hen behandlar sina vänner utan sina ovänner, eller främlingar för den delen. För ovänner kanske vi inte har så många.

Många med mig är försiktiga med hur vi uttrycker oss i debatten om flyktingströmmar, intolerans, och islamistiska staten. Vi är helt enkelt rädda. Själv känner jag hur jag tvekar på tangenterna bara för att uttrycka min rädsla. Det är inte det samhälle som jag vill leva i. Jag vill leva i ett samhälle där jag kan säga vad som helst, även om jag ibland uttrycker mig klantigt eller oklart.

När varje ord måste vägas på guldvåg är det många som tystas. Jag vill leva i ett samhälle där jag får välja själv, i ett samhälle där jag får välja både när och om jag ska uttrycka min åsikt.

 

Kommer jag till helvetet nu?

Jag lutar mig inte mot någon tro utan skulle nog kalla mig agnostiker, kanske t.o.m. ateist. Men t.o.m. det är något som jag inte skyltar med eller uttrycker speciellt ofta. Speciellt inte nu när jag lever i USAs bibelbälte. Den första fråga du får när du lär känna nya personer är: ”What church do you belong to?” Det är deras sätt att kategorisera individer.

Däremot har jag många utövande vänner där jag nu bor. Våra diskussioner är spännande, utvecklande och inspirerande. Det är sällan jag håller med eller ändrar åsikt. Men jag får större förståelse och mer kunskap om varför och hur de tror som de gör. Jag har en nära vän som uppriktigt tror att jag kommer till helvetet för att jag inte tror på Gud. Jag undrade förstås om det inte räckte med att jag är en god människa, men nej.

Vår rättighet att uttrycka våra åsikter är en grundbult i vårt samhälle. Utan yttrandefrihet ser jag bara mörker. Men jag anser också att bara för att vi har rätt att säga vad vi vill så betyder inte det att vi alltid måste säga vad vi tycker. Vi kan också använda friheten till att lyssna på andra, lära oss mer och välja att inte gå in i en konflikt. Det är sällan jag utmanar mina troende vänners värdegrund, det respekterar jag dem för mycket för att göra.

När vi pratar barnuppfostran konstaterar vi ofta att det gäller att välja sina strider, för att välja en metafor. Du behöver inte vinna varje strid, bara du vinner kriget. Underförstått, låt barnen få som de vill ibland, bara du uppfostrar goda medmänniskor. Men vad gör man när det inte går att resonera, när den ena parten aldrig kan lyssna eller ta ett steg tillbaka?

 

Respekt är något du förtjänar.

Respekt får du utifrån hur du agerar, vad du kan och hur du behandlar andra. Jag har svårt att förlika mig med människor som kräver respekt. Acceptans är något annat. Jag kan acceptera andras beteenden och tankar, men jag behöver inte känna respekt.

Jag tror från djupet av mitt hjärta att oavsett vilken tro du har kommer godhet inte från en gudomlighet utan utifrån din sociala miljö. Din ryggsäck och din omgivning skapar förutsättningarna för den värdgrund du tar med dig i livet. Jag kan inte ifrågasätta andras värdgrund, för den är så djupt rotad. Jag kan därför inte ifrågasätta varför jihadisterna tror som de gör. Jag kan undra, för det är så långt ifrån min egen bild av världen.

Det finns tre ord som är vackrare än andra: Kärlek, Generositet och Ödmjukhet. De orden tror jag på. Jag lyckas inte alltid leva upp till alla. Precis som vilken kristen, jude, muslim eller buddist, kämpar jag med att leva upp till en föreställning om vad som är en god värld.

Varsågod, några tankar att fundera över i en tid där hjärtat känns tungt. Vad tänker du nu?

 

%d bloggare gillar detta: