I förra bloggen kommenterade jag alla de föreläsare som gör det professionellt och dessutom i vissa fall gör det på ett mycket utstuderat och manipulerande sätt. Nej, det är inte dit jag tycker att fler borde komma. Men jag tycker absolut att fler borde ha större självinsikt och förstå värdet av att bli tydligare, säkrare och vassare. Alla dessa självgoda män (ja, det r oftast män, men inte alltid) på högre och mellanhöga chefspositioner – snälla ni, skärp er och ta hjälp! Jag blir frustrerad, upprörd och förtvivlad samtidigt. Hur kan ni vara så nonchalanta och oengagerade i en kommunikation som kan vara avgörande för fortsatta uppdrag och ert varumärke och förtroende?
I förra veckan lyssnade jag till en företagspresentation på ca tio minuter, på ett företag som nyligen hade blivit belönade med utmärkelser för sin framgång. Här hade de en del av det samlade näringslivet, som möjligtvis inte direkt var potentiella kunder, men goda ambassadörer som åhörare. – Båda männen, från ledningen i företaget, står med händerna i byxfickorna, har hemska PowerPoint-bilder och låter bilderna styra hela presentationen. Faktum är att de gjorde alla klassiska, vanliga fel som jag hela tiden tjatar om:
De fokuserade på uppdraget istället för målet
De hade talarstöd istället för åhörarstöd
och de gick på rutin istället för engagemang – tragiskt helt enkelt.
När jag sedan berättade om det här för en kollega fick jag höra om ytterligare en liknande, nyligen genomförd presentation – en presentation som jag har hört om även från annat håll, och båda ur negativ synvinkel. En öppen föreläsning arrangerad av en av våra större näringslivs-/företagarorganisationer i vår kommun, med en föreläsare som är väl renommerad i det lokala näringslivet. Uppenbarligen var det en katastrof. Över 70 PowerPoint-bilder på mindre än en timme – som helt styrde hela föreläsningen och t.o.m. gjorde föreläsare stressad. Alldeles för mycket detaljer och fakta och för stora avvikningar från det utlovade ämnet. En av de som gav mig återkopplingen hade tänkt att avvika efter pausen – den personen var säkert inte ensam om känslan.
Intressant, eller hur?
Berätta för mig – hur ska vi få alla dessa personer att ta sitt förnuft till fånga, både för sin egen skull, men framförallt för åhörarnas skull. Vi lever i ett kommunikationssamhälle – och ändå har så många en lång väg kvar innan de vill och vågar träna sig på att bli bättre kommunikatörer.
Så – vad ska vi göra för att öka medvetenheten om vikten av bra muntliga presentationer?