Det är konstigt det här med innehåll som ska vara så viktigt. Sökmotorerna letar efter det mest relevanta innehållet och marknadsförare talar om för oss att vi måste ha rätt nyckelord. Sen skriver vi en artikel som egentligen bara innehåller massor av patos och plötsligt hittar läsare oss som vi aldrig trodde skulle hitta hit.
Uppenbarligen spelar det ingen roll hur smart jag är, hur bra jag kan mitt ämne eller hur ofta jag upprepar sökbara begrepp. Det handlar inte heller om hur snygg, modern och proffsig min blogg- eller hemsida ser ut. Det handlar inte ens om hur bra mina idéer och tips till er som läsare är. Delningar kommer när läsarna blir påverkade.
Kanske jag vill att de ska gråta, eller bli så arga att de skakar, eller … Helst vill jag förstås att de ska vara positiva, glada, överväldigade, imponerade och nöjda.
Framförallt vill jag att de ska känna sig härvarande – nyfikna på vad det kan ge att läsa det här inlägget just nu.
Jag vet ju att när vi tar del av andra engagerande format, som en teater, hockeymatch eller rockkonsert så känner vi oss alltid fullt uppslukade och alltid påverkade. Bra texter kan också engagera. Du har säkert som jag läst en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. ”Bara en sida till.”
Ett enda blogginlägg och hundratals kan känna sig påverkade av din text. Det är magiskt. Det är värdefullt och viktigt. Det gäller att hålla sig ödmjuk till det faktum att jag faktiskt kan påverka med mina ord.
Mitt förra blogginlägg rörde upp känslor. Det var känslosamt för mig att skriva också. Därför har det tagit tid att komma tillbaka till skärmen. Mest fick jag positiv återkoppling, men jag fick också svidande kritik som jag fortfarande inte har hämtat mig från. Det var jag inte förberedd på.
Det är väl så engagerande innehåll gör, det rör upp känslor på alla olika håll. Som bloggare och utbildare/föreläsare i Sociala Medier och kommunikation gör det också att jag lär mig saker.
Jag har lärt mig att även om det är viktigt för mig att vara autentisk och genuin i mina texter finns det alltid läsare som har en annan uppfattning än vad jag har. Framförallt har jag lärt mig att skulle jag vilja leverera kritiska synpunkter till någon gör jag det med stort hjärta och en uppriktig vilja att hjälpa för att skapa en positiv förändring.
Vi har alla en del av hjärnan som tar över när vi försöker kommunicera i affekt. Det blir sällan effektfullt och leder oftare till katastrof än till en lösning. Jag har alltid lärt mina barn att det är lätt att säga förlåt om du inte gjorde illa med flit.
Tänk själv, om du råkar knuffa till och trampa någon på tårna i t.ex. en kö, ber du genast om ursäkt. Det kommer liksom naturlig. ”Ursäkta, det var inte meningen.” Men, använde du klacken för att stämpla sitter ordet förlåt betydligt längre in.
Att få kritik är tufft, speciellt om det inte levereras med någon som helst empati. Jag är helt övertygad om att är hjärtat med går det lättare att få igenom sina argument. För faktum är att alla som lär ut kommunikation också brukar visa att pekar du finger är det alltid tre fingrar som pekar tillbaka mot dig själv.
När det kommer till vad som räknas när tiden är inne, så är det ändå alla de som vi kunde hjälpa på vägen. Alla de som med en hjälpande hand eller ett stöttande ord kunde ändra sitt handlande och göra bättre nästa gång.
Sträck ut din hand med ett öppet hjärta. Jag tänker på en gammal text som säkert någon kan påminna mig om som gick någonting som:
Är det någon som kan fylla på hela texten vore jag tacksam.