När den lilla flickan lägger handen på dörrhandtaget vet hon redan. Hon vet hur situationen är där hemma. Hon vet om det är den gamla mamman, hon som var innan… Hon som bakar bullar, gör hemgjord svartvinbärsgelé och hallonsaft – eller om det är den nya, påverkad av gifter från alkohol. Hon som pratar i telefon med präster, Jesus och gud i helvetet. För det är så hon ser på det, den lilla flickan. Om mamma blir så av att tala i telefon så måste det vara med helvetet hon talar.

Jag har aldrig mött den goda Jesus – så det är klart att min tro ser annorlunda ut. För mig är det självklart att kalla mig humanist. Hur är ett humant och mänskligt bemötande i era ögon? Är det att möta barnet påverkad av alkohol och mediciner.

Personligen har jag precis gått med i anonyma klubben. Det är en klubb där alla är välkomna – det finns inga medlemsavgifter, register eller anmälningsblanketter. Det enda du behöver göra är att följa intentionerna och aktiviteterna som ingår. Du gör som i filmen: ”Pay it forward”.

Om du t.ex. är i en blomsterbutik kan du bestämma dig för att ge bort en ros. Då ber du expediten att ge den femte/sjätte eller tionde (vad du nu bestämmer dig för) kunden som kommer in en ros, som du redan har betalt. Det enda kravet du har är att det tydligt ska framgå att den kommer från anonyma klubben och att mottagaren i sin tur lovar att göra en god sak.

Tre personer minst blir glada, du själv som får möjlighet att göra gott, expediten som får möjlighet att göra någon glad och mottagaren. Du kan göra så mycket, du kan skicka vidare en trisslott, en biobiljett eller vad du vill när du vill.

Jag tror på medmänsklighet och generositet. Jag tror på den goda människan. Jag tror på att vi innerst inne vill väl. Jag tror på att ett leende är den största gåva som finns. Jag tror på att vi genom att bara vara kan göra skillnad.

Men det handlar om att lyssna och se. Det handlar om att vara här och nu. Det fina i kråksången är att du lyssnar med hela kroppen. Det märks när du inte är fullt närvarande. Är du närvarande hör och ser du mer.

Det märkliga är att vi aldrig får lära oss att lyssna i skolan – och verkligen höra. Om man inte räknar ”sitt ner och var tyst” som ett verktyg att lyssna. Jag har t.o.m. i vuxen ålder fått höra, när jag har nämnt att jag vill bli mer lyhörd: ”det är väl bara att vara tyst”. Tänk så fel den mannen hade.

Om någon hade lyssnat på den lilla flickan när hon gick i skolan – är jag övertygad om att hennes bagage hade sett annorlunda ut idag. Kanske varken bättre eller sämre, men annorlunda. Kanske hade t.o.m. hennes mammas liv sett annorlunda ut.

Berätta när du har gjort något i anonyma klubbens namn. Vi kanske kan starta en revolution i glädjens tecken, vad vet jag? För jag tror på dig!

 

%d bloggare gillar detta: